Fyra dagar längs Fishermen’s Trail i Portugal

Till startplatsen

Jana, Konrad, Lorence – de namngivna ovädren avlöser varandra och starten för resan närmar sig.
Vi ska vandra längs Fishermen’s Trail i sydvästra Portugal och vill inte göra det i stormvindar och horisontellt regn från Atlanten.

Men vi har tur. Efter tre veckor med oväder över iberiska halvön kommer högtrycket och när vi parkerar bilen i byn Odeceixe välkomnar solen oss.
Här ska vi avsluta turen där vi har bilen väntande på oss. Vi letar fram huset vi har hyrt för natten och gör oss hemmastadda. Det finns en restaurang på gatan mittemot huset och där avslutar vi kvällen med en middag.

Tidigt nästa morgon väntar en Uber som tar oss till startplatsen åtta mil norrut. Det är i den lilla fiskebyn Porto Covo och vi hittar en restaurang för att få lite energi inför starten. Den bastanta engelska frukosten – stekt ägg, korv, bacon, rostat bröd och bönor – lägger sig som en filt i magen. Kanske inte det klokaste valet inför en 20- kilometersvandring, men vi tänker att vi bränner bort det längs vägen.

Dag 1

Vissa partier går nära klippkanterna

Inledningen är lätt med ett underlag som skiftar mellan packad sand och berggrund, där vi följer de blågröna skyltarna som markerar leden.
Det är nära till havet med omväxlande klippor och små sandstränder. Efterhand dock övergår stigen till mjuk sand som frestar på i de korta uppförsbackarna. Några gånger går vi på vidsträckta sandstränder och närmast vattnet är sanden mer packad.

Vi bär lätt packning i våra ryggsäckar, så än är det inga problem. Det är halvmolnigt och en mjuk vind från havet ger skön svalka där vi vandrar.
Den första sträckan är 20 km och halvvägs känns det dock skönt att lägga sig på marken efter lunch med den medhavda matsäcken.

Nu börjar kustlinjen att bli mer dramatisk. Djupa vikar med branta stup skär in mot leden och vissa partier går nära klippkanterna. Det är vilt och vackert. Men mot slutet av dagens etapp börjar vi bli riktigt trötta av att vandra i sand. När vi skymtar byn Milfontes skyndar vi på stegen för att få vila våra fötter.

Här har vi hyrt rum av en mycket serviceinriktad kvinna som tipsar om de bästa restaurangerna i byn. När hon får veta att en i vårt sällskap fyller år den här dagen, överraskar hon honom med en flaska vin som present.

På kvällen följer vi ett av tipsen och slår oss ner på en mysig restaurang där vi provar en av områdets specialiteter, Arroz de Tamboril. Det är en mustig risgryta med fisk, i den här rätten marulk. I risgrytorna, som även kan innehålla skaldjur och bläckfisk, används Carolino-ris, som är en portugisisk variant med korta korn som absorberar vätska och smak bra. Rätterna blir krämiga och tar upp smakerna av ingredienserna bra.

Dag 2

Konsten att gå i sand

Nästa dag skiner solen från en klarblå himmel. Här gör vi som de flesta andra vandrarna och tar färjan över floden Mira. Efter att ha passerat en stor sandstrand tar vi oss högre upp och går på grusvägar längs odlingsfält. Stigen viker till slut av ut mot havet igen och nu får fötterna återigen kämpa i den mjuka sanden.
Till slut kommer vi på konsten att gå i sand. Det gäller att placera skorna så att de får stöd i det mjuka underlaget, i stället för att sjunka ner och ge trötta fötter. Vandrar man här har man gott om tid att lära sig den konsten. Tipset vi fick av en tidigare vandrare om att använda damasker är guld värt, då vi slipper få sanden ner i skorna.

Här får vi också ta oss genom täta buskage av akacior. Det är på gott och ont. Lövverken ger å ena sidan skugga från den varma solen, men skymmer å andra sidan utsikten. Men – och det som är mest negativt – akacior är en invasiv art i Portugal. De planterades ursprungligen för att binda sand och stoppa erosion, men sprider sig aggressivt. De konkurrerar ut inhemska arter, ändrar jordens kemi och gör det svårt för lokal flora att överleva.

Den här etappen är den kortaste på vår vandring och när vi vandrar in i byn Almograve gör vi det i ett led med flera andra vandrare. Byn är liten, men har flera restauranger för att utfodra trötta vandrare. Här finns till och med nepalesiska restauranger och småbutiker.
Under de senaste 10–15 åren har många nepaleser migrerat till Portugal, och särskilt till avfolkade landsbygdsområden i södra delen av landet. Där arbetar de inom jordbruket, eftersom man har svårt att locka lokal arbetskraft. Det har byggts upp små nepalesiska samhällen i flera byar längs kusten i söder där restauranger kan servera ömsom çorda (portugisisk brödsoppa), ömsom momo (nepalesiska dumplings).

Dag 3

Vita storkar häckar i bon

Dag tre fortsätter på sandiga stigar längs kustlinjen mellan sanddyner och branta stup ner mot havet. Nu möts vi av en av de mer fascinerande upplevelserna, de vita storkarna som häckar i bon som balanserar på klippavsatser högt över havsytan. Här är de trygga från rovdjur, och har nära till födan i form av fisk, grodor och insekter.
När vi slår oss ner i byn Cavaleiro för lunch gör vi det i skuggan. Det är 23° och liten vind, så vi behöver kyla ner oss. Det blir en svalkande öl och en smörgås med tunna skivor av svart gris. Gott!

På andra halvan av dagens etapp slipper vi sanden. Vi går högt över havet på en väg med hårt packad sand. På en sträcka är vi omgivna av en allé av akacior med blommande gula bollar innan vi tar oss ner till en liten fiskehamn. Här kyler vi ner oss med en kall dricka innan de mest enformiga sträckan – en tre kilometer rak asfaltsväg – tar oss till dagens slutmål Zambujeira.

Byns fullständiga namn är Zambujeira do Mar och är en kustby som ligger vackert vid en stor sandstrand, omgiven av höga klippor. Under sommaren vaknar byn till liv när en stor musikfestival som lockar tusentals ungdomar hit. Men nu är det lugnt med vandrare som söker sig till restaurangerna och till stråket vid den lilla kyrkan för att fotografera solnedgången.

Dag 4

Havet ändrar nyans från blått till turkos

Vi vaknar upp till den sista vandringsdagen en timme tidigare än igår. Det har blivit sommartid och inledningen ger en behaglig svalka innan solen börjar värma.
Den här etappen är den svåraste och då inte på grund av sanden, utan för att några partier består av steniga och branta backar, samt några passager som är leriga. Här upplever vi att havet ändrar nyans från blått till turkos. Vyerna blir mer storslagna söderut, där landet försvinner i diset i fjärran. Vi når höjden där stigen viker av in mot inlandet. Nedanför oss, där floden Seixe mynnar, ligger surfare utanför sandstranden och väntar på de rätta vågorna.

Nu återstår bara den sista halvmilen tillbaka till Odeceixe, där bilen väntar på oss. Vi har hyrt samma hus som första dagen och det känns skönt att duscha av sig damm och svett från fyra dagars vandring. Den har bjudit på fantastiska vyer, god lokal mat på restauranger, möten med vandrare från många olika länder och trötta fötter, som nu äntligen får vila.
Fishermen’s Trail blev inte bara en fysisk resa längs klippor och sand. Det blev också en påminnelse om att långsamhet, salt bris och möten med människor är ett värdefullt sätt att förflytta sig – både i landskapet och i livet…

BONUS: ”Fishermen’s Trail” (en sång om vandringen)

MER av Ulf Söderberg:  > Resmål Istanbul och  Mardinprovinsen  > Vandring i Andalusien   Artiklar på > Resor och AI

LÄS ÄVEN: > Allt om Pilgrimsleden El Camino - stor guide med reportage