Jungfruresa med husbil till Lofoten

På vägar och vandringsstigar i Lofoten med Norrbotten och Bottenvikskusten

Intresset att resa med husbil är stort. Registreringen av nya husbilar i Sverige har de fem första månaderna 2025 ökat med nästan 70 %
jämfört med förra året.
  Det som lockar många är friheten att kunna styra resan helt själv, slippa boka hotell och kunna stanna var som helst i naturen eller i små charmiga byar. Det ger en känsla av äventyr och spontanitet. Du har ditt hem med dig, vilket gör det bekvämt och flexibelt – laga mat när du vill, sova där du vill och
ta pauser på dina egna villkor.
  Det lockade även Ulf och Carina, som i slutet av maj genomförde sin första resa med sin nyinköpta husbil, en s k ”plåtis”. Här är deras berättelse om den 300 mil långa resan genom ett Skandinavien i säsongskiftets tid. Från vårens första spirande i Jämtland, genom Silvervägens snöklädda pass, till Lofotens dramatiska kustlandskap och tillbaka genom Norrbottens midnattssol.
  Under 18 dagar upplevde de tre årstider, mötte vänner, vandrade på spektakulära leder och upptäckte kulturskatter längs vägen.

Genom Jämtland och upp mot Silvervägen

Klockan slår elva på förmiddagen när vi backar ut husbilen från uppfarten hemma. Vårsolen värmer redan, snöfläckarna på de jämtländska Oviksfjällen har minskat betydligt och löven på björkarna har just börjat spricka ut i sin ljusgröna skrud. Vi har packat, planerat och längtat, och nu är det äntligen dags för vår resa norrut. Målet är Lofoten och Vesterålen, men vägen dit kommer att ta oss genom några av Sveriges och Norges mest spektakulära landskap.

"Plåtisen", som vi kallar vår husbil, spinner belåtet när vi styr norrut mot Strömsund. Det är en perfekt dag för resans början – klar sikt, torr väg och
minimalt med trafik nu innan turistsäsongen kommit igång på allvar.
  Efter någon timmes körning svänger vi in på hembygdsgården i Strömsund för lunch. Här, bland de gamla timmerhusen som berättar om
bygdens historia, äter vi vår första måltid på resan. Hembygdsgården i Strömsund är som ett litet museum över jämtländsk kultur, med byggnader från 1700- och 1800-talet som flyttats hit för att bevaras för eftervärlden.

Med magen full fortsätter vi norrut genom Västerbottens skogar. Landskapet förändras gradvis – de öppna fälten ger vika för tätare skogar, och bergen blir alltmer påtagliga vid horisonten. Vi passerar Storuman, en viktig knutpunkt i inlandet där Blå vägen möter E45:an. Här har människor färdats i århundraden, först längs älvarna och senare på de vägar som binder samman norra Sverige.
  När kvällen närmar sig letar vi efter en plats att övernatta. Vi hittar en fridfull rastplats vid bron över Skellefteälven i Mellanström. Här, med älvens porlande som bakgrundsmusik, parkerar vi för natten. Middagen blir en färdig fiskgryta som vi värmer på gasolköket. Det är något särskilt med den första natten på en resa – förväntningarna på vad som komma skall, känslan av frihet och det enkla livet i husbilen.

SILVERVÄGEN
Morgonen därpå vaknar vi till snö i luften och en isande vind. Vi fortsätter vår färd mot Arjeplog och landskapet som fortfarande bär spår av vintern, med snöfläckar i skuggiga partier och is som ännu inte smält på de mindre sjöarna. Arjeplog, en liten ort med knappt 3000 invånare, är känd för två saker: biltestning på vintern och silversmide.
  Vi styr direkt mot Silvermuseet, ett måste för den som passerar genom orten. Silvermuseet i Arjeplog invigdes 1965 och är inrymt i en tidigare sameskola. Här möts vi av en imponerande samling som skildrar ortens historia från förhistorisk tid till nutid. Museets
stolthet är världens största samling av samiskt silver – vackra smycken, bälten och andra föremål som berättar om en rik kulturhistoria. I Silversalens blå valv glimmar föremål som formats av skickliga händer genom århundraden. Museet ger en fascinerande inblick i hur människor har levt här i nästan 10 000 år, med utställningar som visar allt från stenåldersredskap till modern samisk konst.

Riksväg 95 utgör den svenska delen av Silvervägen. Bild: wiki

Efter besöket på museet gör vi ett snabbt stopp på Coop för att fylla på matförrådet innan vi fortsätter vår färd längs Silvervägen. Denna väg, som sträcker sig från Bottenviken till norska gränsen, är en av Sveriges mest spektakulära vägsträckor. Den invigdes 1975 av kung Olav av Norge och kung Carl XVI Gustaf av Sverige och är den enda svenska riksväg som går över kalfjället.

Vi tankar i Jäckvik, den sista utposten innan vägen börjar klättra upp mot högfjället. Här, i denna lilla by som ligger vid Hornavan – Sveriges djupaste sjö – känns civilisationen redan avlägsen. Framför oss väntar Silvervägens högsta punkt, 740 meter över havet, nära sjön Guoledisjávrre. När vi når hit slås vi av den storslagna utsikten – fjäll så långt ögat kan se, med snöklädda toppar som glittrar i solen som har tittat fram. Här, på gränsen mellan vår och
vinter, hittar vi en rastplats där vi bestämmer oss för att övernatta.

Luften är krispig och ren, och tystnaden nästan öronbedövande. Vi äter en sen lunch med sill, ägg och potatis, och njuter av att vara mitt i denna storslagna natur. Efter maten tar vi en siesta i husbilen, vaggade till ro av den absoluta stillheten som bara finns på fjället.
När vi vaknar har solen börjat sjunka, och vi tillreder en middag med renskav och pasta – ett passande val här i renskötselland. Genom husbilens fönster ser vi hur skymningen långsamt lägger sig över fjällen, och vi känner oss privilegierade att få uppleva denna plats.

Ankomst till Lofoten – ett möte med Atlantens dramatik

Morgonen på Silvervägens högsta punkt bjuder på hyfsade väderförhållanden. Efter en stadig frukost packar vi ihop och fortsätter vår
färd västerut.
Vägen slingrar sig nedför fjällsidan, och utsikten är hisnande när vi närmar oss E6:an, Norges pulsåder som löper längs kusten. Kontrasten mellan fjällets karghet och de grönskande dalarna nedanför är slående – här nere har våren kommit betydligt längre.
E6:an visar sig vara lugn denna dag. Vi kör norrut längs den norska kusten, med Atlantens blå vatten till vänster och dramatiska berg till höger. Vid Bognes svänger vi av mot färjeläget.

Vi har god marginal och kommer en halvtimme innan avgång, vilket ger oss tid att äta en smörgåslunch i färjekön. Runt omkring oss står bilar med norska, svenska och tyska registreringsskyltar – ett tecken på att turistsäsongen sakta börjar komma igång.
Färjan mellan Bognes och Lödingen tar ungefär en timme, och havet visar sig från sin bästa sida – lugnt och stilla som en spegel. Vi står på däck och ser hur fastlandet gradvis försvinner bakom oss medan Lofotens dramatiska silhuett växer fram vid horisonten. Det är känns magiskt att första gången få skåda dessa öar som reser sig ur havet likt drakryggar.

Väl framme i Lödingen möts vi av smala och krokiga vägar, men också av en naturskönhet som är svår att beskriva i ord. Lofoten, denna ögrupp i norra Norge, är känd för sin dramatiska natur med spetsiga fjälltoppar och arktiska fjordar. Vägen slingrar sig längs kusten, genom små fiskebyar med färgglada hus och förbi vikar där fiskebåtar guppar i det klara vattnet. Det är som att köra genom ett vykort.

"...en naturskönhet som är svår att beskriva i ord. Det är som att köra genom ett vykort."

Efter några timmars körning når vi fram till Rystad Lofoten camping, vårt hem för de kommande dagarna.
Vi installerar oss på en plats med utsikt över havet och horisonten i norr. Vi äter en sen lunch bestående av medhavd lasagne. Kvällen är fin, och vi tar en promenad runt campingen. Till vår förvåning får vi sällskap av en ripa som stolt spatserar runt bland husbilarna, orädd för människorna. Det är som om han vill hälsa oss välkomna till Lofoten.

Nästa dag vaknar vi till strålande solsken. Lofoten visar sig från sin bästa sida, med klarblå himmel och en sikt som gör att vi kan se miltals. Vi bestämmer oss för att ta cyklarna och trampar iväg två och en halv kilometer till startplatsen för en topptur upp på Kleppstadheia.
Vandringen uppför berget är ansträngande men belöningen är fin – från toppen har vi en panoramautsikt över hela området. Nedanför oss breder Lofotens kustlinje ut sig, med små öar som prickar i det blå havet och snöklädda toppar som skjuter upp ur landskapet. Det är lätt att förstå varför Lofoten är ett av Norges mest populära turistmål.

Efter vandringen tar vi bilen till Henningsvær, en av Lofotens mest pittoreska fiskebyar. Byn ligger på flera små öar sammanbundna av broar och är
känd för sin välbevarade arkitektur. Här äter vi lunch – en dyr sådan, men utsikten över hamnen med de röda fiskeristugorna, så kallade rorbuer, och de dramatiska bergen i bakgrunden gör det värt varje krona.
  Henningsvær kallas ibland för "Lofotens Venedig" på grund av sitt läge på öar och holmar, och vi förstår varför när vi vandrar längs de smala gatorna mellan de gamla trähusen.

Efter en siesta på campingen tillbringas kvällen med att planera morgondagens äventyr. Vi bestämmer oss för att köra söderut, mot Lofotens sydspets och orten med världens kortaste namn.
  Dag fem gryr med strålande sol igen. Efter frukost tar vi hand om några praktiska göromål – tömmer latrin och gråvattentank samt fyller på färskvatten. Sedan styr vi söderut, mot byn Å som ligger längst ut på Lofotens sydvästspets. Vägen dit är en upplevelse i sig, med havet på ena sidan och branta berg på den andra. Vi passerar idylliska fiskebyar som Reine och Moskenes, där tiden tycks ha stått stilla.

Å, vars namn består av endast en bokstav, är en liten fiskeby med anor från 1500-talet.
Här äter vi en enkel lunch – korv med bröd – innan vi ger oss ut på en vandring runt Åvatnet. 
  Stigen visar sig vara minst sagt teknisk, med knixiga klippor att klättra över och smala passager längs bergssidan. Men naturen distraherar tröttheten – den lilla sjön omgiven av dramatiska berg, med havet glittrande i bakgrunden. Vandringen, som bara är 7 km lång, tar oss tre timmar att genomföra, och vi njuter av mestadels sol, även om vinden är bitande stundtals.

Efter vandringen letar vi efter en övernattningsplats runt Reine, men alla platser är upptagna. Istället hittar vi en ställplats nära Ryten och Kvalvika, kallad Innersand Parking, för 150 norska kronor. När vi parkerat har vädret börjat slå om – molnen drar in och vinden tilltar så att plåtisen skakar.
  Vi lagar middag, pasta med lax och chevré, medan regnet trummar mot taket. Genom fönstret ser vi hur molnen sveper in från topparna på de omgivande bergen, och vi känner oss tacksamma för vår varma och torra husbil.
Utanför vår dörr ligger ett av världens mest spektakulära landskap, och imorgon väntar nya äventyr.

Från Lofotens toppar till Vesterålens midnattssol

Natten blir blåsig och regnig. Vinden tar tag i husbilen med jämna mellanrum, och regnet piskar mot rutorna.
Men plåtisen står stadigt, och vi sover trots allt ganska gott, vaggade till sömns av naturens krafter. När morgonen kommer bestämmer vi oss för att vänta in bättre väder. Vi sitter i husbilen, dricker kaffe och läser, medan vi då och då kastar blickar ut genom fönstret för att se om molnen börjar lätta.

Framåt lunchtid börjar vädret äntligen klarna upp. Regnet avtar och molntäcket spricker upp här och där. Vi äter en smörgåslunch och förbereder oss för dagens stora äventyr – en vandring upp till Ryten och ner till Kvalvika. Ryten är ett 543 meter högt berg som erbjuder en av Lofotens mest spektakulära utsikter, och Kvalvika är en isolerad strand som bara kan nås till fots.

Vandringen visar sig vara krävande men fantastisk. Stigen klättrar brant uppför berget, och ju högre vi kommer, desto mer vidgas vyerna. När vi når toppen av Ryten får vi en utsikt i alla riktningar. Framför oss breder Kvalvika ut sig – en perfekt halvmåne formad strand med kritvit sand omgiven av dramatiska berg. Havet utanför skiftar i nyanser av turkos och djupblått och långs borta anar vi två valar som sprutar vatten ur sina blåshål. Vi stannar länge på toppen,
tar in vyerna och känner oss små inför naturens storslagenhet.

Nedstigningen till Kvalvika är brant och delvis knixig men väl nere på stranden belönas vi med en känsla av att ha kommit till en annan värld.
Stranden är nästan öde, trots att detta är en av Lofotens mest fotograferade platser. Vi vandrar längs vattenbrynet, känner på det iskalla vattnet och samlar några vackra stenar som minne. Totalt blir vandringen 12 kilometer, och när vi kommer tillbaka till bilen är vi trötta men fyllda av intryck.

Vi bestämmer oss för att köra vidare till Haukland, där vi hittar en enkel parkering bredvid vägen för övernattning. Kvällen bjuder på uppehållsväder, och vi äter en värmande lasagne medan vi planerar morgondagens aktiviteter.

På vår sjunde resdag vaknar vi till en molnig men regnfri morgon. Efter frukost kör vi till Borg för att besöka Lofotr Vikingmuseum.
Detta museum är baserat på en rekonstruktion och arkeologisk utgrävning av en vikingahövdings by på ön Vestvågøya. Huvudattraktionen är världens längsta rekonstruerade långhus – en imponerande byggnad som ger en inblick i hur vikingarna levde för över tusen år sedan.

Inne i långhuset känner vi doften av tjära och rök från eldstaden. Guiden berättar engagerat om livet under vikingatiden, om hantverk, handel och sjöfärder. Vi får se arkeologiska fynd från utgrävningen och lära oss om hur man upptäckte denna viktiga bosättning.
Det är fascinerande att tänka på att vikingar en gång stod på exakt samma plats som vi står på nu, blickandes ut över samma landskap – om än förändrat av tidens gång.

Efter besöket på vikingamuseet börjar det regna igen, och vi bestämmer oss för att köra vidare norrut mot Vesterålen.
Vägen går via färjan mellan Fiskebøl och Melbu, en kort överfart som ger oss en chans att sträcka på benen och njuta av utsikten över fjordarna.
Vesterålen är Lofotens mindre kända granne i norr, en ögrupp med liknande dramatisk natur men betydligt färre turister.

Vi kör till Sortland, Vesterålens största ort, där vi passar på att tömma latrin, fylla på vatten och handla lite förnödenheter. Staden är känd som "Den blå staden" eftersom många av husen är målade i olika blå nyanser – ett konstprojekt som startade inför millennieskiftet.
  Från Sortland fortsätter vi norrut till Stø, en liten fiskeby på nordspetsen av ön Langøya. Här hittar vi en ställplats för husbilar precis vid havet.
Platsen är enkel men utsikten är magnifik – framför oss breder Barents hav ut sig, och i klart väder kan man skymta Andøya på andra sidan sundet.
  Vi lagar en portugisisk risgryta med torsk och lax till middag, och äter den medan vi iakttar en säl som simmar längs stranden.

DROTTNINGENS RUTT
Nästa dag vaknar vi till regn som smattrar mot taket. Det är en riktig regndag, och vi bestämmer oss för att stanna inne i husbilen. Vi läser, spelar kort och lagar en värmande soppa på resterna från gårdagens middag. Det är också skönt med en vilodag efter all vandring och körning.
  Men när kvällen kommer börjar vädret plötsligt klarna upp. Klockan kvart över åtta på kvällen, när solen fortfarande står högt på himlen tack vare midnattssolen, bestämmer vi oss för att ge oss ut på Dronningruta, en av Norges mest berömda vandringsleder. 
  Dronningruta, eller Drottningens rutt, är en cirka 15 kilometer lång rundtur mellan de historiska fiskebyarna Stø och Nyksund i Øksnes kommun.
Leden fick sitt namn efter att drottning Sonja av Norge vandrade här 1994. Det är en utmanande led som snirklar sig längs kusten, över berg och genom dalar, med spektakulära vyer över havet och fjällen.

Vandringen blir både jobbig och oförglömlig.
I det speciella ljus som bara midnattssolen kan skapa, med långa skuggor och gyllene toner, klättrar vi uppför branta stigar och balanserar på smala bergskammar. Havet glittrar nedanför oss, och i fjärran kan vi se konturerna av andra öar i arkipelagen. Luften är kristallklar efter regnet, och sikten är milsvid.

Det är en märklig känsla att vandra i fullt dagsljus mitt i natten. Klockan passerar midnatt, men solen sjunker bara till horisonten för att sedan börja stiga igen. Fåglarna sjunger fortfarande, och det känns som om tiden står stilla. Vi möter inte en enda annan vandrare – det är bara vi, naturen och det magiska ljuset.

När vi äntligen kommer tillbaka till husbilen är klockan halv två på natten. Vi är trötta men fyllda av en euforisk känsla.
Denna vandring, i detta ljus, på denna plats, är något vi aldrig kommer att glömma. Vi somnar snabbt, med bilderna av midnattssolen på våra näthinnor.

Tillbaka till Sverige – från snöklädda berg till midnattssol i Norrbotten

Efter den intensiva natten på Dronningruta vaknar vi sent till en strålande sommardag. Vädergudarna tycks vilja kompensera för gårdagens regn med klarblå himmel och solsken.
Vi äter en stadig frukost och bestämmer oss för att vända kosan tillbaka mot Sverige. Det känns vemodigt att lämna Vesterålen och Lofoten, men samtidigt väntar nya äventyr på den svenska sidan av gränsen.

Vi kör söderut längs E10, den väg som förbinder Lofoten med norra Sverige. Landskapet förändras gradvis – de dramatiska bergen blir lägre och skogarna tätare. När vi närmar oss gränsen blir det tydligt att vi färdas från vår tillbaka till vinter. Vid Riksgränsen möts vi av snöklädda toppar och is som fortfarande täcker Torneträsk – norra Sveriges största sjö. Till skillnad från övriga fjällen har Riksgränsen haft rekordmycket snö den här vintern.
Kontrasten mot den grönskande Vesterålen vi lämnade på morgonen är slående.

Vi bestämmer oss för att övernatta på rastplatsen vid Tornehamn, en plats med historisk betydelse.
Tornehamn var en viktig station under byggandet av Malmbanan i början av 1900- talet, och här finns fortfarande spår av den tiden i form av gamla byggnader och en kyrkogård där rallare som dog under det hårda arbetet ligger begravda. Platsen ligger vackert vid Torneträsks strand, med utsikt över de snöklädda bergen på andra sidan sjön. I sydväst ser vi den mäktiga Lapporten.
  Vi äter middag medan solen långsamt sjunker bakom fjälltopparna, men aldrig helt försvinner under horisonten. Midnattssolen är ett faktum även här.

Vi vaknar till fortsatt fint väder och bestämmer oss för att besöka Kiruna.
Staden genomgår just nu en historisk förändring. Den flyttas bit för bit för att ge plats åt den expanderande gruvan. Beslutet om stads flytten togs 2004, och hösten 2022 invigdes den nya stadskärnan cirka tre kilometer öster om den gamla. Planen är att den gamla stadskärnan ska vara helt avvecklad 2035.
  När vi kommer fram till Kiruna är det Kristihimmelsfärdsdagen, och staden är folktom och de flesta butiker stängda. Vi går runt i den nya stadskärnan och tittar på de moderna byggnaderna som gradvis ersätter den gamla staden. Det är fascinerande att tänka på logistiken bakom att flytta en hel stad; byggnader, infrastruktur, el- och vattenförsörjning.
  Vissa historiska byggnader, som den ikoniska kyrkan, kommer att flyttas hela, medan andra rivs och ersätts med nya. Det är ett unikt projekt som väckt internationellt intresse.

Efter besöket i Kiruna fortsätter vi österut och stannar för lunch vid Laxforsen utanför Jukkasjärvi. Här, vid Torneälvens strand, äter vi en enkel lunch medan vi tittar på det forsande vattnet. Efter lunch besöker vi Ishotellet i Jukkasjärvi, ett av Sveriges mest unika besöksmål.

ISHOTELLET
Ishotellet grundades 1989 och är världens första hotell byggt av is och snö. Varje vinter skapas hotellet på nytt med is från den frusna Torneälven, och konstnärer från hela världen samlas för att skapa unika rum och sviter. Numera finns även en året-runt-del där is sviterna bevaras i kylda utrymmen.
  Vi går runt i de kylda hallarna och förundras över de fantastiska isskulpturerna och de detaljerade rummen. Varje rum är ett unikt konstverk med olika
teman. Temperaturen inne i hotellet håller konstant -5 grader och vi är glada för de fodrade anorakerna som vi fått låna.

Efter besöket på Ishotellet kör vi vidare till den lilla byn Hoppet, där vi ska hälsa på vännerna Christer och Irene. Hoppet ligger i Norrbottens inland, och vägen dit går genom vidsträckta skogar och förbi glittrande sjöar. När vi kommer fram, blir vi varmt välkomnade och kvällen avslutas med en härlig middag bestående av grillad fläskkarré.

Nästa dag börjar med en lång och trevlig frukost tillsammans. Det är något särskilt med att träffa vänner på resan – att dela upplevelser och historier över en kopp kaffe medan morgonsolen värmer. Efter frukosten tar de med oss på en utflykt till en gammal koja i ett närliggande naturreservat. Kojan, som en gång användes av skogsarbetare, ligger vackert vid en liten tjärn omgiven av tallskog. Vi grillar korv över öppen eld och njuter av kaffet som kokat på en öppen eld.

På vägen tillbaka stannar vi i Jockfall för att äta glass.
Jockfall är känt för sitt imponerande vattenfall i Kalixälven och är en populär plats för laxfiske. Vi står på bron över fallet och tittar på det forsande vattnet medan vi äter vår glass – en perfekt avslutning på en fin dag.
  Tillbaka i Hoppet blir vi bjudna på en traditionell norrbottnisk middag, "hoppare", som är tunnbröd med suovas (rökt renkött) och pärmos (potatismos).
Det är en smakupplevelse som verkligen representerar regionen, och vi njuter av varje tugga. Kvällen avslutas med kortspel och många skratt.

Vi fortsätter nästa dag i samma gemytliga anda. Efter en lång frukost får vi följa med på en tur upp till Mestoslinkka-forsen i Kalixälven.
Forsen är mäktig, med vatten som dånar mellan klipporna. Vi vandrar längs älvstranden och beundrar kraften i vattnet som format landskapet under årtusenden, tacksamma över att de tidigare planerna på utbyggnad kastades i papperskorgen.

På eftermiddagen blir det bastubad och dopp i Kalixälven, en äkta nordisk upplevelse. Kontrasten mellan bastuns hetta och det iskalla älvvattnet är uppfriskande och ger ny energi. Det är något särskilt med att bada i en älv. Känna strömmen mot kroppen och veta att detta vatten kommer hela vägen från fjällen och är på väg mot Bottenviken.

Kvällen bjuder på en annan norrbottnisk specialitet; surströmming. Denna fermenterade strömming är en delikatess för vissa och en utmaning för andra, men vi kastar oss med god aptit in i upplevelsen. Serverad på tunnbröd med potatis, lök och gräddfil är smaken bättre än ryktet. Kvällen avslutas med mer kortspel och historier långt in på natten, som aldrig blir mörk i denna del av landet vid denna tid på året.

Längs Bottenvikskusten och hemåt – från försommar till full vår

KULTURENS DAG
Nästa dag är det Kulturens dag i Norrbotten, och tillsammans med Christer och Irene besöker vi några lokala hantverkare i Siknäs i den norrbottniska skärgården. I små stugor och verkstäder träffar vi människor som för vidare traditionella hantverk – träslöjd, tenntrådsbroderi och näverarbeten. Det är fascinerande att se hur dessa gamla tekniker fortfarande lever och utvecklas i modern tid.

Efter besöket i Siknäs fortsätter vi till Marahamn, där vi möter Stefan och Susann. Tillsammans tar vi båten ut till deras hus på Fälesön, en av de många öarna i Bottenvikens skärgård. Skärgården här uppe i norr är annorlunda än den i Stockholms eller Göteborgs skärgård. Öarna är flackare och vegetationen mer sparsam, men charmen är minst lika stor.

På Fälesön väntar ännu ett bastubad. Vi bastar i en traditionell vedeldad bastu och tar sedan ett dopp i Bottenviken.
Vattnet är aningen varmare än i Kalixälven, men fortfarande uppfriskande. Efter bastun serveras vi en middag med varmrökt lax. Den är fångad i närheten och Stefan röker laxen medan vi kyler ner oss med ett glas rosé och lite tapas. Smaken är utsökt, och måltiden avnjuts med utsikt över det havet. 

Nästa dag börjar tidigt med överfarten tillbaka till Marahamn. Vi kör in till Kalix där vi äter frukost i plåtisen.
Kalix, känt för sin löjrom som kallas "havets guld", är en charmig kuststad med anor från medeltiden.
Vi fortsätter vi söderut mot Piteå. Vädret har slagit om och regnet öser ner, vilket gör att vi uppskattar vår torra och varma husbil ännu mer.
I Piteå fyller på förråden innan vi kör vidare till dagens ställplats på Renholmen.

RENHOLMEN
Renholmen är en halvö i Piteå älvens mynning med en intressant historia. Efter en enkel lunch och när vädret klarnar upp ger vi oss ut på platsens historiska vandringsstig. Den tar oss genom gammal tallskog och förbi lämningar från den tid då Renholmen var en viktig plats för omlastning av timmer. Informationsskyltar längs vägen berättar om platsens historia och betydelse för regionen.

Nästa dag vaknar vi till fint väder och kör vidare söderut till Skellefteå.
Skellefteå, grundat 1845, är en stad i snabb utveckling med nya företag och industrier som etablerar sig i regionen, även om de senaste händelserna med batterifabriken Northvolt går i moll.

Vi får telefonhjälp från företaget som vi köpte husbilen från för att fixa invertern i husbilen. Det visar sig att säkringen har löst ut, ett problem som lyckligtvis är enkelt att åtgärda. Innan vi reser vidare tar vi en fika på caféet Kanelen på gågatan, där vi njuter av nybakade kanelbullar och kaffe.

Från Skellefteå kör vi ut till Bjuröklubb, en udde som sticker ut i Bottenviken med ett karakteristiskt fyrtorn från 1859.
Vi äter en fruktlunch vid fyren och ger oss sedan ut på en 6 kilometer lång vandring i den södra delen av naturreservatet. Landskapet här är unikt, där karga klippor möter havet, och den sällsynta landhöjningsskogen visar hur landet gradvis stiger ur havet med cirka 8 millimeter per år. Ett resultat av den senaste istiden.

Efter vandringen fortsätter vi söderut till Umeå, som var Europas kulturhuvudstad 2014 och är en livlig universitetsstad med ett rikt kulturliv. Vi spenderar en trevlig kväll här med goda vänner.

Nästa dag fortsätter vi till Örnsköldsvik, en stad vackert belägen vid Höga kusten.  Från Örnsköldsvik kör vi till Skuleskogens nationalpark, där vi parkerar vid den norra entrén. Skuleskogen, som etablerades 1984, är en del av Höga Kusten, ett världsarv känt för sin unika geologi och den pågående landhöjningen. Eftermiddagen bjuder på duggregn, så vi stannar inne i husbilen med middag. 

SKULESKOGEN
Vår sjuttonde resdag vaknar vi till en vacker morgon i Skuleskogen. Vi ger oss ut på vandring längs havsstranden och sedan upp till rastplatsen vid tjärnarna. Skuleskogen är känd för sin dramatiska topografi med klippiga toppar och en av kustlandets få kvarvarande urskogar. Vi vandrar genom gammal granskog, över mossklädda stenblock och längs kristallklara bäckar. Vid tjärnarna stannar vi för att grilla korv och njuta av stillheten.
  Tillbaka till husbilen kör vi vidare till Sundet utanför Stugun, där vi besöker vänner. 

På vår sista resdag, kör vi hemåt mot Åse. Vi gör ett stopp vid Frösö Camping, innan vi fortsätter den sista biten hem. Vi rullar in på uppfarten hemma i Åse, där resan började för 18 dagar sedan. Cirkeln är sluten, och vi är fyllda av intryck och upplevelser som kommer att stanna med oss länge.

MER av Ulf Söderberg:  > Resmål Istanbul och  Mardinprovinsen  > Vandring i Andalusien   Artiklar på > Budgetres Resor och AI
> Vandring Fisherman´s Trail - mest lästa på ReseMagazinet i maj 2025.